När bomben slår ner

Att arbeta med vuxna nyanlända elever är ofta mycket trevligt och intressant. Det berikar ofta det nyfikna sinnet. Så många berättelser och frågor och mänskliga öden. Allt samlat på en kvadratisk yta med träinredning. Vi lär oss av varandra när vi delar ordet emellan oss. Men vad gör en människa när sorgen kryper sig nära, när det inte är ens egen sorg, utan ens elevs? Vad ska man som lärare göra när bomben som slagit ner i Syrien även slagit rakt ner i ens klassrum?

Två av mina elever drabbades av den senaste bombningen i Syrien idag. Den ena grät när hen berättade vad som hänt. Det var så jag hörde om den. Jag var så uppe i mitt att jag inte ens följer utvecklingen. Den är inte närvarande i mitt liv eftersom jag inte har släkt i just det landet. Men hen grät och var tvungen att vara med den familj som finns här. Döden är som mest påtaglig när den just hänt. Jag satte mig vid min arbetsplats och svalde tårar.

Den andra eleven tog mig åt sidan i samband med att lektionen skulle starta. Hen berättade samma sak. Inga tårar men en sammanbitenhet. En tårögd blick som stirrar in i min. Vad ska jag säga? Det rör till i mina egna känslor. Jag vill inte gråta framför mina elever. Jag tror inte det gör någon gott.

För sanningen är att bomben inte är ett undantag i en SFI-lärares klassrum. Trots att vi har elever från hela världen så är det i nuläget många av våra elever som lämnat sitt liv i ett annat land, eftersom bomber regnade ner på dem. Extremister närmade sig. Vi har elever som satt i båtarna över Medelhavet. Vi har elever som smugglats in i Europa eller som haft turen och kommit hit på ett tryggare sätt. Vi lär inte bara ut svenska till elever, vi ger dem även en ny chans till ett nytt liv.

Varje dag som jag möter mina elever så ger jag dem verktyg att klara sig här. De kämpar sig igenom motströmmarna här eftersom de inte har ett val. De kan inte åka hem igen eftersom det inte finns något riktigt att åka hem till. De åker hem till dödens famn. Jag ger dem inte bara ett språk så att de vet hur de ska läsa en busstidtabell eller kan bete sig vettigt i en interaktion med andra. Det handlar om att de ska kunna kommunicera så mycket mer. Att arbeta som lärare, särskilt inom denna grupp, är en oerhört givande men även slitsam roll. Kanske tar jag till mig det än mer på grund av min egen bakgrund och att jag själv har släktingar som bekämpar kriget mot IS med livet som insats. Kanske blir det mer påtagligt då.

Oavsett anledning så tror jag på att lärarens roll i en SFI-elevs liv blir ett kvitto på att någon uppmärksammar just den eleven. Den har överlevt och den har fått en chans att börja om, med allt vad det innebär, för att få leva fullt ut. Det är jobbigt, det är slitsamt och förjävligt. Men det är värt det. Både för läraren och eleven.

Läs mer om bomben här

WP_20160724_21_24_45_Pro

Vi är priviligierade att kunna krama våra nära och kära när vi vill. Därför föreslår jag att ni inte snålar på den varan. / We are privileged to be able to keep our loved one’s close to us. I suggest you don’t scrimp with showing them that you love them.


 

Working with students who are new in Sweden is often very interesting and fun. It enriches one’s curious mind. So many stories are told, questions asked and human fates told of. Everything collected in a square shaped room with wooden interior. We learn so much when we share the beauty of words between one another. But what is one to do when sorrow creeps up on you, when it is not your own sorrow, but one’s student’s? As a teacher, what are we to do when the bomb that fell in Syria today, also fell right in to your classroom?

Two of my students were personally affected by the latest bomb attack in Syria. One of them cried when they told me what happened. That is how I heard about it in the first place. I am so busy with my own mind that I do not even follow what is happening there. It is not as relevant to me since I have no relatives in Syria. But they cried and had to be with the family members who are also in Sweden to mourn. Death is never as present as when it has just struck. I sat down by my desk and swallowed my tears.

The other student took me aside when my class was about to start. They told me the same thing. No tears but a nervous body language. Teary eyes who are fixed in mine. What am I to say? I can feel my own emotions stirring to the surface. I do not want to cry in front of my students. It would be damaging for all.

The truth is that this bomb is not an exception in an SFI-teacher’s classroom. Although we do have students from all over the world, because of the current situation in the world, many of our students have left their lives in their countries and run for their lives. They had bombs falling everywhere. Extremists closing up. We have students that were sitting in those boats in the Mediterranean Sea. We have students who were smuggled into Europe, but also those who were lucky and were able to come here in a safe way. We are not only teaching them a new language, we are also giving them a chance to have a new life.

Everyday that I meet my students, I am giving them tools to be able to make it here. They are fighting upstreams because they do not have a choice. They cannot go home because they do not have a home to come back to. They would return to the bosom of death. I am not only giving them a language they can use to understand the time table at the bus stop of learn how to act in social interactions. It is about a communication that goes beyond that. Teaching is rewarding but also hard, especially within this type of context. I might react like this because of my own background and because I myself have relatives who are fighting the war against the war on ISIS with their lives at stake. Maybe that is why this is so much more significant to me.

No matter what the reason is, I believe that a teacher’s role in an SFI-student’s life is a guarantee that someone is actually noticing and appreciating that particular person. They have survived and are now offered a chance to start over, with everything that comes with that, and are now able to live life fully. It is hard, it is exhausting and sometimes horrible. But it is worth it. For me as a teacher and for the students.

Read about the bombing here

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s